fula
ord
Angreppspunkt
För
ganska längesedan hade jag en smärre diskussion med en god
vän, den unge cowboyen och instrumentbyggaren Henrik Ygge, om
vilket det fulaste ordet som finns är. Vissa meningsskiljaktigheter
uppstod ögonblickligen. Så särdeles ont blod väcktes
dock ej, samtalet kunde föras i en mycket sansad, ärlig
och innerlig ton. Man kan dock inte komma ifrån att dylika diskussioner
naturligtvis blir mycket personliga. I annat fall kan de möjligen
anses totalt meningslösa, faktiskt.
Själva dispyten gällde till att börja med själva
angreppspunkten för problemet. Ygges motivering baserades mer
eller mindre ensidigt på ordets fonetiska struktur till
skillnad från min, vilken byggde på det rent semantiska
begreppet som naturligt förknippas med ordet. Detta innebär
en risk för att så att säga jämföra mangos
med meloner, vilket jag dock till varje pris skall försöka
undvika, utan att för den skull neka till att en dylik jämförelse
eventuellt vore både intressant och på sin plats.
Vämjelse
Henrik
Ygge anser att ordet fruktkött
tar priset i fulhet. Detta enkom av den anledningen att det enligt
honom låter illa. Att döma av den ytterliga vämjelse
han utstrålar vid de få tillfällen han kan bringas
att uttala detta ord kan man faktiskt också ana att han måste
mena nåt slags allvar. Man frågar sig dock hur detta är
möjligt. Vad stör honom och i vad består det fula?
Detta är frågor vilka jag ägnar stor del av min vakna
tid att fundera över, utan att få något svar. När
man frågar honom grimaserar han ymnigt under det att han tar
mod till sig, men sedan upprepar han bara "fruktkött, fruktkött"
halvhögt för sig själv, för att till slut utmattad
falla ihop i en liten olycklig hög på golvet. När
han kvicknar till igen tycks han tro att jag skall ha förstått.
Tyvärr har jag inte det. Då säger han sig vara för
trött för att försöka förklara igen. Hans
mintgröna anlete övertygar mig om att så måste
vara fallet. Det visar också hur personliga såna här
frågor verkligen är. För Ygge låter fruktkött
verkligen avskyvärt. Hade det för honom däremot varit
ett semantiskt problem hade han måst sila sin morgonjuice. Detta
säger han sig dock inte göra. Alltså: Ygge tycker
inte illa om fruktkött i sig, bara att det heter så. Man
anar en viss analogi med det gamla talesättet att "döma
boken efter dess omslag" i detta resonemang.
Avlivning
För mig ter sig ordet sportfiske
som klar segrare i detta inofficiella mästerskap i vämjelseåsamkan.
Skall det få anses såsom sport att hala upp horder av
mört som man genast slår ihjäl och serverar grannens
katt? Röva bort dessa arma krakar från deras naturliga
element för att låta dem gå ett slikt öde tillmötes.
Horribelt! En sak är väl att fiska för behovs skull,
men ordet sportfiske antyder
något annat: en morbid njutning och hänförelse inför
själva avdagatagandet. Jag baserar alltså mitt ogillande
helt och hållet på ordets innehåll och vad det står
för, d v s dess semantiska innebörd. Enbart själva
ljudbilden, om denna nu kunde kopplas loss från begreppet, skulle
ej kunna få min mage att vändas utochin. Nu tycker jag
visserligen att ordet låter illa, men det bara därför
att det står för nånting så vidrigt som lustmord.
Här är parallellen till jakt oundviklig: personligen har
jag aldrig, och det är jag innerligt glad för, hört
ordet sportjakt. Detta ord finns
inte, man avlivar nämligen inte landlevande djur enbart
för nöjes skull, åtminstone inte inom lagens råmärken.
Men för marina arter är det tydligen fritt fram!
Detta är väl ändå exempel på en smått
fatal inkonsekvens. Så här får det sannerligen inte
gå till bara. Tvi! Och hade för övrigt ordet sportjakt
varit upptaget i Akademiens ordlista så hade det varit
det fulaste ordet. Också.
Kraftuttryck
Min förståelse för Ygges ståndpunkt inskränker
sig som ni säkert förstår mer och mer till i stort
sett ingenting. Kan ett ords relativa fulhet baseras endast på
dess ljudbild? Svaret måste givetvis bli nej. Jämför
gärna med andra ord i svenska språket som traditionellt
anses "fula", exempelvis "fan". Nog sjuttsingen
är det ordets innehållsliga begrepp som anses fult, inte
ordet i sig. "F", "A", och "N" ingår
ju dessutom alla i ord som avgjort är positivt värdeladdade,
vilket utesluter möjligheten att de bokstäverna individuellt
skulle vara fula. Och inte kan det väl vara den godtyckliga kombinationen
av bokstäverna som Ygge inte kommer överens med? Det skulle
i så fall innebära att en avsevärd samling ord aldrig
skulle kunna passera hans läppar i hans bejublade nit att alltid
tala korrekt och framför allt vårdat, och detta enbart
beroende på att dessa ords beståndsdelar olyckligtvis
råkat hamna i en viss oönskad, för att inte säga
tabubelagd, inbördes ordning. Om så skulle vara fallet
kan jag rada upp inte mindre än ett ord som består enbart
av i Ygges ord tillhandahållna bokstäver, vilka i en viss
ordning enkelt bildar ett väl så otäckt och vulgärt,
men kärnfullt, litet uttryck. Men det avstår jag ifrån.
Syfte
En helt annan fråga är ju vad man vill med sitt fula ord.
Skall det vara nånting man till äventyrs muttrar för
sig själv när man kapitalt misslyckats med något,
eller skall det skrikas ut till höger och vänster för
att skrämma, uppröra, kränka och chockera? Om det sistnämnda
är fallet lär nog fruktkött
passera allmänheten relativt obemärkt. Däremot står
det givetvis Ygge fritt att använda det i syfte att själv
må så illa som möjligt närhelst han känner
sig eländig. Detta får dessvärre anses gälla
även mig själv och sportfiske.
Henke Badboll, Chefsideolog på Institutet för En Del
Annat
|